Pausar ett tag

Tråkigt nog räcker min tid inte till för att blogga just nu. Det är mycket både på jobbet och hemma och när jag har tid över går det till själva planerandet av lektioner och liknande. Bloggen kommer långt ner på prioriteringslistan.

Det innebär inte att jag inte tänker, gör saker, reflekterar och har idéer, tvärtom. Men att skriva här blir liksom ett varv extra och det hinner jag alltså inte. Däremot har jag utökat mitt läsande. Att kika på andras bloggar, twitter, etc. kräver inte lika mycket så det kommer jag att fortsätta med.

Bloggen får återuppstå när barnen blivit äldre eller när tiden helt enkelt finns. Tack ni som läst, jag fortsätter läsa er :o)

Att kunna lämna över

En del elever kommer med överlämnanden från sin tidigare skola. I dessa kan man läsa om de problem eleven har haft tidigare, studiemässigt men också socialt. Dessa överlämnanden kan vara en hjälp för att vi ska kunna bemöta eleven på ett bra sätt. Så långt allt väl.

Men hur blir det när dessa elever ska ut i "riktiga livet"? Kan de komma med ett överlämnande till sin nya arbetsplats? "XX har lite svårt med den sociala biten, t.ex. svårt att ta kontakt. XX har också problem när det blir högljutt eller rörigt i klassrummet."

Samtidigt ska XX möta kraven om "social kompetens" och "stresstålighet" som står i var och varannan jobbannons. Hur ska pusslet gå ihop?

"Teknikintensivitet"

Jag har tidigare talat om ordet "näthat" och via en artikel om Sturebyrättegången kommer ordet "teknikintensivitet". "Istället för värdiga samtal reduceras deras livsavgörande frågor till enstaviga sms och stökiga mobiltelefonsamtal" skriver Ulrika By på DN om de mordåtalades samtal. Att det är lättare att förolämpa via mejl, sms och chatter än ansikte mot ansikte har vi redan insett. Är det också lättare att sätta onda planer i verket när man inte sitter ansikte mot ansikte och diskuterar?

Utan att vilja peka ut mobilen eller datorn som de nya syndabockarna i mordfall tror jag att det är en viktig tanke Ulrika By ger uttryck för när hon skriver: "Har våra mobiler ersatt det köksbord jag minns att min familj samlades kring för att prata om hur dagen hade varit?" Användandet av mobiltelefon behöver givetvis inte utesluta irl-samtal, men om det gör det behöver vi stanna upp och tänka till. Många familjer sitter inte ens ner vid köksbordet för att äta tillsammans, än mindre för att samtala.

First Last Lecture

I veckan startade jag mina lektioner kring Randy Pauschs material som jag skrivit om tidigare. Jag berättade kort om Pausch, vi tittade på en bit av föreläsningen och vi pratade och skrev drömmar. Mina drömmar skrev jag på tavlan, eleverna skrev på sina datorer.

Eleverna är IT-ettor och de funderade nog vad det skulle bli av allt detta. Jag har inte haft lektion med dem sen vi träffades på hajken under första veckan, så det tog ett tag innan vi "känt varandra på pulsen". Att skriva sina personliga drömmar för en lärare de knappt minns namnet på är inte en självklarhet. Speciellt inte för 16-åriga killar, kanske?

Men jag fick läsa många drömmar när jag gick omkring i klassrummet, och många insiktsfulla sådana. Likaså när vi gick vidare till andra delen av uppgiften, att de skulle skriva ett brev till sig själva. Det var ett litet tankeexperiment inblandat här som krävde lite förklaring. De skulle låtsas att de var 10-12 år och att de skrev till sig själva som 16-åringar. Efter ett par exempel kom de igång. Det var underbar läsning! Jag känner att det var ett tag sedan jag haft så trevligt vid genomgången av inlämnade uppgifter.

Jag tror definitivt att detta är starten på ett givande arbete - detta att eleverna får jobba med sig själva. Jag kände själv att det var trevligt att sätta mina drömmar på pränt. Nästa steg är att få deras tillåtelse att sätta upp alla drömmar på anslagstavlan i klassrummet.

Formativ bedömning

Med mig till läsningen i sängen tar jag "Formativ bedömning vid entreprenöriellt lärande" av Salomeh Josefsson Bostani och Robin Josefsson. Förhoppningen är att den ska hjälpa mig att hjälpa eleverna i arbetsprocessen vid olika arbeten och projekt. Med rätt hjälp i starten ska eleverna kunna värdera sig själva i de arbeten de gör och på så sätt själva bli drivande i lärprocessen.

Hur detta ska gå till får man enligt baksidetexten konkreta tips på i boken, så jag ser fram emot läsandet. Att starta igång hjärnan med detta inför sänggåendet kanske inte är det bästa, men det får bli lite detta och lite Mari Jungstedt. Låter som en utmärkt blandning i mina öron.

Riktigt bra början

Starten på terminen har innehållit mycket av det jag saknade förra året. Eleverna jobbar med sina personliga varumärken, med vad de är bra på, med att kunna marknadsföra sig själv i cv och praktiksök. Vi går ut på bred front och det känns som att både ettor, tvåor och treor får sin del av personlig utveckling. Härligt!

I övrigt planerar vi som bäst vårt skolövergripande projekt kring tolerans, v 46. En tanke är att vi ska jobba med konceptet "Låna en levande bok" som bl.a funnits på Malmö Stadsbibliotek och som fick en boost via TV-programmet "Klass 9 A". Litteratur kommer också att stå i fokus, bl.a. med utdrag ur Christina Herrströms "Tusen gånger starkare" som jag bloggat om tidigare.

Det blir mörkare ute men hösten ser ljus ut!

Kreativiteten flödar

Arbetslaget åkte på Åbokryssning och vi var riktigt kreativa. Skoj hade vi också och maten var toppen. Min egen kreativitet känns också helt ok men det kreativa läggs just nu på arbete mer än på denna blogg. Det vill sig inte riktigt här, jag har tre opublicerade inlägg där det första är babbligt, det andra inte riktigt vill sig i formuleringarna och det tredje är... inte bra - än i alla fall.

En kreativ person är Erika Strand-Berglund i radioprogrammet "Äntligen helg" på Mix Megapol. Hon letade fram nya ord som beskrev händelser i tiden och när jag lyssnade var det "flashpacker" och "glamping".

Flashpackers är resenärer som fortfarande tar sig runt som vanliga backpackers men som vill ha det lite flottare, lite lyxigare. Glamping är lite samma sak, man campar med lite glamour, dvs. tält är bannlyst till förmån för snygga husbilar eller BMW SUV med megastor husvagn. Skojigt med nyord!

Härligt och rastlöst

Åtta veckor har gått och jag känner mig nöjd med min sommarledighet. Jag är förväntansfull inför morgondagens jobbstart och vet att veckan kommer att rusa iväg. Då står de där nästa måndag, de nya eleverna. Säkert förväntansfulla, med skolerfarenheter med sig och nya erfarenheter att få. Mitt mål är att göra deras gymnasietid till en bra och utvecklande period i deras liv, på flera sätt.

Jag är också lätt rastlös, av nyfikenhet på nya kollegor, upplägg för närmsta tiden, nya tankar, erfarenheter, etc. Men också rastlös för att jag vill komma igång, se vad det blir av allt eller vad jag, kollegor och elever kan göra av allt. För detta blir förstås den bästa terminen hittills!?

Det krävs något mer...

Häromdagen utbytte jag lite ord med Henrik Widaeus på Twitter. Det går inte riktigt att diskutera så bra där med 140-teckensgränsen, så det får kallas "utbytte ord". Det vi talade om var hur man använder sig av IT och teknik i klassrummet och att jag menade att det krävdes något mer, ett syfte bakom användandet. Speciellt viktigt blir det för oss som inte undervisar IT-ämnen och som inte är lika bra på det. Det enda kursmål jag har som uttalat innefattar datorer är i Svenska A; "kunna inhämta, värdera och ta ställning till information och kunskap från bibliotek och databaser samt kunna använda datorer för att skriva och kommunicera" och det kursmålet är inget man behöver gå på ett IT-program för att lösa.

Jag som inte är kärnämneslärare på IT-programmet får anstränga mig för att hänga med i utvecklingen på webben. Jag gör mitt bästa, verkligen. Men precis som man kan välja att kalla ett ämnesöverskridande arbete på två tillfällen för projekt tror jag lätt man kan hamna i att använda sig av t.ex. bloggande vid några tillfällen och sedan tycka att man är innovativ och utmanar IT-världen. Inget negativt med detta, det är bra att man testar och gör det man kan för att ge eleverna ytterligare kunskap med hjälp av IT. Men vad hade man för tanke bakom? Och varför stanna där? Det krävs något mer.

Som jämförelse ser jag det som att jag ger eleverna en bok, säger åt dem att läsa och sen förväntar mig en redovisning av vad de läst till ett visst datum. Been there, done that. Tro mig, resultatet var inte precis lysande... Det krävs något mer.

Jag tror att mycket av det jag redan gör går att göra med mer tekniska finesser som lockar och utmanar eleverna på mer än ett sätt. Men jag känner att man bör ha ett syfte bakom, att man inte bara slänger fram olika program, gadgets, webbsidor, etc. för sakens skull. Inte alltid i alla fall och inte utan att utvärdera åtminstone för sig själv vad det gav. Här har jag nytta av t.ex. tydliga bloggar eller sajter där kollegor delar med sig av sitt material, hur man kan använda det man kan men på ett mer IT-inriktat sätt.

Jag talar om kursmål ovan men det är inte alltid endast kursmål som styr hur man jobbar. Det kan lika gärna vara förmågor som utvecklas. Det viktigaste för mig är att mina elever utvecklas som personer, får självinsikt och självförtroende, så att de kan ta till sig kunskap på olika sätt och utveckla sitt personliga varumärke.

Jag brukar säga till eleverna när de t.ex. söker fakta på nätet och sedan ska skriva om det: "Finns det rakt av på nätet är det inte intressant för mig, jag kan googla. Du måste göra det till ditt eget, lägga till det du själv tycker och tänker om det." Jag kanske i fortsättningen borde tillägga att om det finns i deras blogg eller liknande på nätet, så är det definitivt intressant, visa mig!

Auskultation

Det borde finnas mer tid för oss att besöka våra kollegors lektioner. När vi arbetar i projektform blir det automatiskt mer vi jobbar tillsammans, men för att projekten ska vässas behöver vi se mer av våra kollegors lektioner och deras ämnen. Annars blir det lätt att man jobbar ihop med kursmål som självklart passar ihop, men det blir liksom ingen utmaning i det hela.

Dels tror jag att jag kan få en gnutta insikt i den andres ämne (helst då i ämnen som ligger långt ifrån mina egna, det är där utmaningarna ligger när vi ska samarbeta i projekt) genom att besöka lite då och då. Dels tror jag att jag genom att se hur en annan lärare tänker, lägger upp sin lektion samt bemöter eleverna får mig att reflektera över mitt eget arbetssätt.

Tredje fördelen är att vi får se våra elever i olika sammanhang. Att eleverna visar olika sidor av sig själva, olika förmågor, inför olika ämnen och för olika lärare är jag övertygad om.

Ska man ens bry sig om att tänka att det kan innebära något negativt med auskultation? Nej, jag struntar i det och ser det som en win-win-situation.

Näthat

Ordet näthat finns inte (ännu) i Svenska Akademiens ordlista, men i en artikel på DN:s webbsida används ordet när man talar om hur bloggar blir nedskrivna av elaka kommentarer. Åke Pålshammar, universitetslektor i psykologi, säger i artikeln att människor - och framför allt unga - gör sig av med sin aggressivitet och frustration på nätet och att anonymiteten hjälper till att göra det möjligt. Pålshammar menar också att yttrandefriheten till slut hotar yttrandefriheten då de som utsätts för kommentarerna lägger ner sina bloggar för att de inte orkar längre. Jag tror också att vi alla någon gång råkat ut för "näthat" på något sätt, även om det kanske inte skett i en blogg och inte heller alltid anonymt.

Carolina Gynning har blivit polisanmäld efter att ha lagt ut namn och personnummer på en person som under alias skrivit nedsättande kommentarer i hennes blogg. Jag kikade in i hennes blogg och kommentarerna under ett av nicken är omfattande och grova. Man kan alltför lätt avfärda kommentarerna med att det är någon sjuk människa som inte har något bättre för sig som gör detta. Men det gör ändå inte att det känns bättre för den drabbade och det får det heller inte att upphöra.

I sin spalt på Aftonbladet ställer sig Robert Aschberg på Gynnings sida med orden "Helt rätt Gynning, häng ut kräken!" Aschberg uppmanar egentligen oss alla att hänga ut de anonyma som förstör på nätet: "Nej, det behövs inga nya lagar eller regler för att komma åt dessa cyberrymdens fisiga skvallerkäringar. Det räcker med att hjälpa dem att stå för sina åsikter, genom att ge dem ett ansikte, genom att berätta för alla andra vilka det egentligen är som döljer sig bakom de fjantiga öknamnen. Så låt oss alla hjälpas åt att ­göra nätet till ett mycket trev­ligare ställe. Häng ut de anonyma kräken!"

Jag tror att detta är början till något och i längden tror jag inte anonymiteten/yttrandefriheten för de som utövar näthat vinner. Vad tror du?

När är man vuxen?

I ledarkrönikan "Läskigt att vara vuxen" i dagens NA (090705, del 1, s 27) skriver Maria Elisson om vad det betyder att vara vuxen. Hon talar bl.a. om vilken ålder man anses vuxen enligt olika definitioner samt att det nuförtiden inte finns någon specifik vuxenförebild att ta efter.

Så när är man vuxen? Vid en viss ålder? När man har fått jobb? När man samlat tillräckligt många poäng enligt ålderstest på nätet? När man antagit ett visst beteende?

Jag tänkte att jag skulle få till något kring detta, kanske inleda med vuxentestet i länken ovan för skojs skull och sedan tala lite om detta att vara vuxen - vad eleverna tycker, etc. Säkert kan man hitta något att sätta samman med detta eller så kan det bli introduktionen till någon bok/text som vi kan gå vidare med. Jag får se vad jag hittar här under sommaren!

Alltid på jakt

Igår var jag på konsert med Depeche Mode i Köpenhamn. Förutom att jag fick en rejäl dos DM bland de ca 45 000 åskådarna, borde jag skriva i lite komptid för arbete ;) Som jag skrivit tidigare har man alltid antennerna ute för att komma på saker som kan vara något att använda i kurserna man har. Inte alla idéer och tankar resulterar i något konkret, men man får snurr på tankarna och så småningom genereras ofta något användbart.

På stora bildskärmar visade Depeche under en av sina låtar, "Precious", en text som skrivs av en gammal skrivmaskin. Texten är av Daniel Ladinsky (inspirerad av 1300-talspoeten Hafiz/Hafez) och heter "I have learned so much". Den dikten gav mig idén till att använda mig av poesi i religionskunskapskursen. Tidigare har jag använt mig av både musik, musikvideor samt konstverk. Jag har ännu inte helt klart för mig hur mycket krut vi ska lägga på detta eller hur det ska gå till, men nu finns idén nedskriven här och jag fortsätter att fundera. Ska även kolla vilket/vilka kursmål det riktar sig emot.

Givetvis finns det även utrymme för denna och andra dikter i kurserna i svenska. Kanske att man kan läsa dem i A-kursen för att sedan återkomma till dem i religionskursen i trean? Samlandet av intressanta dikter fortsätter.

Kreativitet och inspiration

Nu när man är ledig börjar börjar kreativiteten öka och man känner att inspirationen så sakteliga återkommer från att ha varit lika med noll mot slutet av terminen. Det är nu man får bygga upp sin "idébank" inför kommande termin, känns det som. För med några års erfarenhet vet jag hur det blir när allt rullar på. Förutom att "bara" genomföra lektioner, projekt och liknande ska man fixa allt efterarbete detta medför, vara mentor med allt vad det innebär, vara aktiv på arbetslagsmöte och på APT, ha fikaveckor, etc. Gott om tid är det ont om...

De flesta idéer kommer när jag har lagt mig på kvällen. Det var likadant när jag pluggade. Så jag har ett litet block liggandes där på nattduksbordet att skriva i när något poppar upp. Ofta är det inte helt nya idéer utan en "twist" på något man läst och under dagen funderat vidare på.

En idé som kom var när jag läste en artikel om en båtflytt. Jag blev nyfiken och kollade runt på nätet om jag hittade något om att man kunde följa Kjellanders resa. Tanken jag fick var att eleverna ska välja att följa någon person som finns på nätet. Det skulle kunna vara kändisar eller någon som t.ex. bloggar om en resa eller liknande. Via de artiklar/texter de hittar kan vi t.ex. skriva refererande texter, återberätta muntligt, öva källkritik, etc.

Jag ska leta vidare efter båtkaptenen i inlägget ovan och om han finns på nätet under resan blir han min "kändis" att följa. För det är en sak till jag tänkt på, att jag själv ska genomföra alla uppgifter eleverna ska göra. Då blir det enklare att förklara och det borde uppstå färre missförstånd och bli färre uppgifter som måste göras om för att instruktionerna inte gått fram.

Och rent konkret innebär det...?

Vad tänker jag göra då för att uppmärksamma och lära känna mina elever bättre? Hälsa i korridoren, småprata och uppmärksamma under lektioner gör jag redan nu. Det är inte så att jag alienerat mig totalt från mina elever, tvärtom. Men givetvis går det att förbättra och jag tänker mig att det ska ske ganska handgripligt.

Kollegan i engelska förra terminen, Marie, upptäckte hur mycket personligt det kom fram under engelska nationella, muntliga delen. En av fördelarna var att ämnet var datorer, vilket passade våra IT-elever utmärkt. Även i nationella provet i svenska, på B-nivå, blir talen eleverna håller ofta personliga. I planeringsstadiet råder jag dem att vara personliga, det blir oftast lättare att prata då och att prata mer fritt.

Ett annat samtal där man lär känna eleverna lite bättre är det inledande samtal vi mentorer har med våra nya mentorselever. Men där hamnar infon hos mentorn, endast, om det inte är något specifikt som hela arbetslaget bör känna till.

Så jag har tänkt att ha ett samtal på tu man hand med alla mina elever i Svenska A, så snart som möjligt under kursen. Jag har inte lagt upp ramen för det men prata och lyssna är saker jag är ganska bra på ;) Intressen och drömmar är saker vi lär prata om, just för att jag ska kunna bygga vidare på det i undervisningen och i uppföljande samtal. Jag inser att det kommer att ta en del tid att tala med alla. Men jag har tänkt att vi innan, gemensamt på lektionstid, ska arbeta med självreflekterande uppgifter och prat om drömmar, så de kommer lite förberedda på samtalet.

Bearbetning krävs, men själva idéen har jag som sagt bestämt mig för att genomföra. Konkreta tips till alla idéer är det ofta ont om, tyvärr.

Vikten av uppmärksamhet

Vi alla behöver en viss del av uppmärksamhet och uppmuntran. Att ha någon eller några som ärligt bryr sig om det vi gör och hur vi mår. Skolan får väldigt mycket tid i elevernas liv och även där är uppmärksamhet och uppmuntran viktig.

En mindre skola har fördelen att de flesta lärarna känner de flesta eleverna. Eller så gör man det till allmän policy att man ska försöka få eleverna att känna sig uppmärksammade genom att man hälsar lite extra, småpratar i korridorer och liknande. Självklart, kan tyckas, men på många skolor existerar inte detta. Istället har man ett förhållningssätt som visar en klar hierarki med lärare som knappt vet vad eleverna heter och som inte är speciellt intresserade av att prata om annat än det som gäller undervisningen.

Men det är här jag ser att det finns möjligheter, i just det att lära känna eleverna lite bättre. Eleverna behöver få berätta vilka de är, vad de kan och vad de vill. Dels kanske de själva inte är vana vid att reflektera över detta, vilka åsikter de har och vilken bild de ger av sig själva. Det är väldigt utvecklande att stanna upp och se på sig själv ibland. Dels tror jag att vi som lärare har allt att vinna på att få en mer mångfacetterad bild av våra elever. Det blir lättare att skapa en relation, lättare att jobba med eleven utifrån intressen, etc. och lättare att hitta vägar när det inte fungerar som det ska.

En del lärare är kritiska till detta, "att bli kompis" med sina elever. Men det handlar inte om det, vi ska inte byta personliga mejladresser eller lägga till varandra på FB. Vi ska "bara" lära känna varandra.

Alltid alert

Som lärare är man (eller borde man vara?) alltid alert och på jakt efter nytt material att använda sig av. Inte kanske så att man alltid jagar böcker eller annat fysiskt material, utan mer att man ser en tanke, en möjlig ingång till något att presentera för eleverna. Just nu är det dock en bok jag har i tankarna, svensklärare som jag är. "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström kommer att fungera som underlag för lektioner i höst.

Det är inte alltid helt lätt att få sina elever att bli intresserade av att läsa skönlitterärt. Många av de elever (i stort sett bara killar) som börjar i mina klasser har med nöd och näppe och visst tvång av tidigare svensklärare klämt sig igenom en bok - om man inte räknar de böcker som mamma, pappa eller annan släkting läst när de var i förskoleåldern... Hur man som lärare sedan ska lägga upp läsandet och de uppgifter som ska höra till är inte heller självklart.

Med det i bakhuvudet gick jag till Carl-Johan Markstedts föreläsning "Litteratur som känns!" i början av maj, VT09. Markstedt delade med sig av tips och idéer för läsning av skönlitteratur bland gymnasieelever. Lite mer om Markstedt, hans tankar och material hittar du här: http://www.bonnierutbildning.se/m2/Gymnasie--vuxenutbildning/Nyhetsarkiv-GyVux/2333/

"Tusen gånger starkare" kommer som sagt att finnas med som material att arbeta med i kursen Svenska A. Den handlar om jämlikhet i skolan och i samhället och kan därmed också höra samman med det skolövergripande tema kring tolerans som min skola ska ha vecka 46. Klart läsvärd bok, min 12-årige son ska läsa den nu, får se vad han tycker och tänker om den.

Mål och/eller drömmar?

I skolans värld pratar vi ofta om mål, både kortsiktiga och långsiktiga. Det finns läroplansmål att arbeta emot. I alla olika kurser har vi kursmål att följa. Eleverna sätter mål i samtal med oss mentorer. Många mål blir det.

I anknytning till tidigare nämnda Randy Pausch har jag tänkt att jag ska arbeta mer med drömmar, alltså önskedrömmar. Pauschs föreläsning har undertiteln "Really Achieving Your Childhood Dreams". Visst, det handlar egentligen också om att sätta upp mål att sträva emot, men om man kallar det drömmar istället känns det inte lika pressande, eller hur?

Mål är i min värld evigt förknippat med vinst och att klara av saker. Skjuta mål, gå i mål, etc. När man pratar om drömmar känns det inte längre lika förknippat med själva slutfasen. Om man sätter ett mål är det bäst man når det annars har man förlorat. Att ha en dröm är just bara det, att drömma om något oavsett om det är uppnåeligt eller ej.

Pausch pratar om att de hinder vi möter på vägen är till för att få oss att visa hur gärna vi vill ha/uppnå något. Ibland tänker jag att kanske själva fokuseringen på att sätta mål blir hindret eller begränsar oss. Pausch uppfyllde inte alla sina drömmar men i arbetet med att försöka fick han med sig mycket. "Experience is what you get when you don't get what you want" säger han bl.a. om sin dröm att spela i NFL, en dröm som alltså inte blev sann. Ser man det så blir det mer positivt än att "inte ha uppnått målet".

Det finns hur många saker som helst att dröja kvar vid eller att återkomma till i Randy Pauschs föreläsning. Mina gymnasieettor kommer att få berätta för mig om sina drömmar i kursen Svenska A och mina kursmål kommer jag att försöka sammanfatta i ledord. Mer om det senare i sommar. Tack igen, Mr. Pausch, för idéer och bidrag till min personliga utveckling!

Starten

Behövs ännu en blogg här på nätet? Kan jag tillräckligt mycket om detta rent tekniskt för att det ska bli bra? Kommer jag att få en massa spam-meddelanden från oseriösa bloggar, vilket bara kommer få mig att tröttna på sidan och överge den? Har jag tid och ork att fylla denna blogg med intressanta inlägg?

Detta är några av de frågor som motarbetar lusten till att starta blogg. Men det är ju ett så smidigt sätt att sprida sina åsikter och idéer via en blogg. Det handlar väl om engagemang som det mesta och jag som en läsande, pratande och vetgirig person borde ha något att kunna dela med mig av här... Eller?

Det första jag lägger in som se- och läsvärt är "The Last Lecture" av Randy Pausch. Boken och själva föreläsningen hittar du bl.a. via Mr. Pauschs hemsida,
http://download.srv.cs.cmu.edu/~pausch/

Pausch var gift trebarnsfar och professor i "computer science", "human-computer interaction" och design vid Carnegie Mellon University (CMU) i Pittsburgh, Pennsylvania. Tyvärr gick han bort i bukspottkörtelcancer i juli 2008.

Boken är lättläst om man ser till språk och kapitelindelning, men tung med tanke på de känslor som kommer fram där. Pausch blottar sig själv, både svaga och starka sidor, och visar på ett tydligt sätt hur man utvecklas hela livet - även om det ibland blir kortare än vad man kunnat tänka sig.

Föreläsningen är egentligen riktad till Pauschs tre små barn, men har setts av miljoner människor världen över. Jag läste boken först och när jag sedan såg föreläsningen visste jag en hel del vad han skulle säga och hur det skulle sluta. Det var inte mindre givande för det, kanske tvärtom.