Nu när man är ledig börjar börjar kreativiteten öka och man känner att inspirationen så sakteliga återkommer från att ha varit lika med noll mot slutet av terminen. Det är nu man får bygga upp sin "idébank" inför kommande termin, känns det som. För med några års erfarenhet vet jag hur det blir när allt rullar på. Förutom att "bara" genomföra lektioner, projekt och liknande ska man fixa allt efterarbete detta medför, vara mentor med allt vad det innebär, vara aktiv på arbetslagsmöte och på APT, ha fikaveckor, etc. Gott om tid är det ont om...
De flesta idéer kommer när jag har lagt mig på kvällen. Det var likadant när jag pluggade. Så jag har ett litet block liggandes där på nattduksbordet att skriva i när något poppar upp. Ofta är det inte helt nya idéer utan en "twist" på något man läst och under dagen funderat vidare på.
En idé som kom var när jag läste en artikel om en båtflytt. Jag blev nyfiken och kollade runt på nätet om jag hittade något om att man kunde följa Kjellanders resa. Tanken jag fick var att eleverna ska välja att följa någon person som finns på nätet. Det skulle kunna vara kändisar eller någon som t.ex. bloggar om en resa eller liknande. Via de artiklar/texter de hittar kan vi t.ex. skriva refererande texter, återberätta muntligt, öva källkritik, etc.
Jag ska leta vidare efter båtkaptenen i inlägget ovan och om han finns på nätet under resan blir han min "kändis" att följa. För det är en sak till jag tänkt på, att jag själv ska genomföra alla uppgifter eleverna ska göra. Då blir det enklare att förklara och det borde uppstå färre missförstånd och bli färre uppgifter som måste göras om för att instruktionerna inte gått fram.
lördag 27 juni 2009
tisdag 23 juni 2009
Och rent konkret innebär det...?
Vad tänker jag göra då för att uppmärksamma och lära känna mina elever bättre? Hälsa i korridoren, småprata och uppmärksamma under lektioner gör jag redan nu. Det är inte så att jag alienerat mig totalt från mina elever, tvärtom. Men givetvis går det att förbättra och jag tänker mig att det ska ske ganska handgripligt.
Kollegan i engelska förra terminen, Marie, upptäckte hur mycket personligt det kom fram under engelska nationella, muntliga delen. En av fördelarna var att ämnet var datorer, vilket passade våra IT-elever utmärkt. Även i nationella provet i svenska, på B-nivå, blir talen eleverna håller ofta personliga. I planeringsstadiet råder jag dem att vara personliga, det blir oftast lättare att prata då och att prata mer fritt.
Ett annat samtal där man lär känna eleverna lite bättre är det inledande samtal vi mentorer har med våra nya mentorselever. Men där hamnar infon hos mentorn, endast, om det inte är något specifikt som hela arbetslaget bör känna till.
Så jag har tänkt att ha ett samtal på tu man hand med alla mina elever i Svenska A, så snart som möjligt under kursen. Jag har inte lagt upp ramen för det men prata och lyssna är saker jag är ganska bra på ;) Intressen och drömmar är saker vi lär prata om, just för att jag ska kunna bygga vidare på det i undervisningen och i uppföljande samtal. Jag inser att det kommer att ta en del tid att tala med alla. Men jag har tänkt att vi innan, gemensamt på lektionstid, ska arbeta med självreflekterande uppgifter och prat om drömmar, så de kommer lite förberedda på samtalet.
Bearbetning krävs, men själva idéen har jag som sagt bestämt mig för att genomföra. Konkreta tips till alla idéer är det ofta ont om, tyvärr.
Kollegan i engelska förra terminen, Marie, upptäckte hur mycket personligt det kom fram under engelska nationella, muntliga delen. En av fördelarna var att ämnet var datorer, vilket passade våra IT-elever utmärkt. Även i nationella provet i svenska, på B-nivå, blir talen eleverna håller ofta personliga. I planeringsstadiet råder jag dem att vara personliga, det blir oftast lättare att prata då och att prata mer fritt.
Ett annat samtal där man lär känna eleverna lite bättre är det inledande samtal vi mentorer har med våra nya mentorselever. Men där hamnar infon hos mentorn, endast, om det inte är något specifikt som hela arbetslaget bör känna till.
Så jag har tänkt att ha ett samtal på tu man hand med alla mina elever i Svenska A, så snart som möjligt under kursen. Jag har inte lagt upp ramen för det men prata och lyssna är saker jag är ganska bra på ;) Intressen och drömmar är saker vi lär prata om, just för att jag ska kunna bygga vidare på det i undervisningen och i uppföljande samtal. Jag inser att det kommer att ta en del tid att tala med alla. Men jag har tänkt att vi innan, gemensamt på lektionstid, ska arbeta med självreflekterande uppgifter och prat om drömmar, så de kommer lite förberedda på samtalet.
Bearbetning krävs, men själva idéen har jag som sagt bestämt mig för att genomföra. Konkreta tips till alla idéer är det ofta ont om, tyvärr.
lördag 20 juni 2009
Vikten av uppmärksamhet
Vi alla behöver en viss del av uppmärksamhet och uppmuntran. Att ha någon eller några som ärligt bryr sig om det vi gör och hur vi mår. Skolan får väldigt mycket tid i elevernas liv och även där är uppmärksamhet och uppmuntran viktig.
En mindre skola har fördelen att de flesta lärarna känner de flesta eleverna. Eller så gör man det till allmän policy att man ska försöka få eleverna att känna sig uppmärksammade genom att man hälsar lite extra, småpratar i korridorer och liknande. Självklart, kan tyckas, men på många skolor existerar inte detta. Istället har man ett förhållningssätt som visar en klar hierarki med lärare som knappt vet vad eleverna heter och som inte är speciellt intresserade av att prata om annat än det som gäller undervisningen.
Men det är här jag ser att det finns möjligheter, i just det att lära känna eleverna lite bättre. Eleverna behöver få berätta vilka de är, vad de kan och vad de vill. Dels kanske de själva inte är vana vid att reflektera över detta, vilka åsikter de har och vilken bild de ger av sig själva. Det är väldigt utvecklande att stanna upp och se på sig själv ibland. Dels tror jag att vi som lärare har allt att vinna på att få en mer mångfacetterad bild av våra elever. Det blir lättare att skapa en relation, lättare att jobba med eleven utifrån intressen, etc. och lättare att hitta vägar när det inte fungerar som det ska.
En del lärare är kritiska till detta, "att bli kompis" med sina elever. Men det handlar inte om det, vi ska inte byta personliga mejladresser eller lägga till varandra på FB. Vi ska "bara" lära känna varandra.
En mindre skola har fördelen att de flesta lärarna känner de flesta eleverna. Eller så gör man det till allmän policy att man ska försöka få eleverna att känna sig uppmärksammade genom att man hälsar lite extra, småpratar i korridorer och liknande. Självklart, kan tyckas, men på många skolor existerar inte detta. Istället har man ett förhållningssätt som visar en klar hierarki med lärare som knappt vet vad eleverna heter och som inte är speciellt intresserade av att prata om annat än det som gäller undervisningen.
Men det är här jag ser att det finns möjligheter, i just det att lära känna eleverna lite bättre. Eleverna behöver få berätta vilka de är, vad de kan och vad de vill. Dels kanske de själva inte är vana vid att reflektera över detta, vilka åsikter de har och vilken bild de ger av sig själva. Det är väldigt utvecklande att stanna upp och se på sig själv ibland. Dels tror jag att vi som lärare har allt att vinna på att få en mer mångfacetterad bild av våra elever. Det blir lättare att skapa en relation, lättare att jobba med eleven utifrån intressen, etc. och lättare att hitta vägar när det inte fungerar som det ska.
En del lärare är kritiska till detta, "att bli kompis" med sina elever. Men det handlar inte om det, vi ska inte byta personliga mejladresser eller lägga till varandra på FB. Vi ska "bara" lära känna varandra.
torsdag 18 juni 2009
Alltid alert
Som lärare är man (eller borde man vara?) alltid alert och på jakt efter nytt material att använda sig av. Inte kanske så att man alltid jagar böcker eller annat fysiskt material, utan mer att man ser en tanke, en möjlig ingång till något att presentera för eleverna. Just nu är det dock en bok jag har i tankarna, svensklärare som jag är. "Tusen gånger starkare" av Christina Herrström kommer att fungera som underlag för lektioner i höst.
Det är inte alltid helt lätt att få sina elever att bli intresserade av att läsa skönlitterärt. Många av de elever (i stort sett bara killar) som börjar i mina klasser har med nöd och näppe och visst tvång av tidigare svensklärare klämt sig igenom en bok - om man inte räknar de böcker som mamma, pappa eller annan släkting läst när de var i förskoleåldern... Hur man som lärare sedan ska lägga upp läsandet och de uppgifter som ska höra till är inte heller självklart.
Med det i bakhuvudet gick jag till Carl-Johan Markstedts föreläsning "Litteratur som känns!" i början av maj, VT09. Markstedt delade med sig av tips och idéer för läsning av skönlitteratur bland gymnasieelever. Lite mer om Markstedt, hans tankar och material hittar du här: http://www.bonnierutbildning.se/m2/Gymnasie--vuxenutbildning/Nyhetsarkiv-GyVux/2333/
"Tusen gånger starkare" kommer som sagt att finnas med som material att arbeta med i kursen Svenska A. Den handlar om jämlikhet i skolan och i samhället och kan därmed också höra samman med det skolövergripande tema kring tolerans som min skola ska ha vecka 46. Klart läsvärd bok, min 12-årige son ska läsa den nu, får se vad han tycker och tänker om den.
Det är inte alltid helt lätt att få sina elever att bli intresserade av att läsa skönlitterärt. Många av de elever (i stort sett bara killar) som börjar i mina klasser har med nöd och näppe och visst tvång av tidigare svensklärare klämt sig igenom en bok - om man inte räknar de böcker som mamma, pappa eller annan släkting läst när de var i förskoleåldern... Hur man som lärare sedan ska lägga upp läsandet och de uppgifter som ska höra till är inte heller självklart.
Med det i bakhuvudet gick jag till Carl-Johan Markstedts föreläsning "Litteratur som känns!" i början av maj, VT09. Markstedt delade med sig av tips och idéer för läsning av skönlitteratur bland gymnasieelever. Lite mer om Markstedt, hans tankar och material hittar du här: http://www.bonnierutbildning.se/m2/Gymnasie--vuxenutbildning/Nyhetsarkiv-GyVux/2333/
"Tusen gånger starkare" kommer som sagt att finnas med som material att arbeta med i kursen Svenska A. Den handlar om jämlikhet i skolan och i samhället och kan därmed också höra samman med det skolövergripande tema kring tolerans som min skola ska ha vecka 46. Klart läsvärd bok, min 12-årige son ska läsa den nu, får se vad han tycker och tänker om den.
måndag 15 juni 2009
Mål och/eller drömmar?
I skolans värld pratar vi ofta om mål, både kortsiktiga och långsiktiga. Det finns läroplansmål att arbeta emot. I alla olika kurser har vi kursmål att följa. Eleverna sätter mål i samtal med oss mentorer. Många mål blir det.
I anknytning till tidigare nämnda Randy Pausch har jag tänkt att jag ska arbeta mer med drömmar, alltså önskedrömmar. Pauschs föreläsning har undertiteln "Really Achieving Your Childhood Dreams". Visst, det handlar egentligen också om att sätta upp mål att sträva emot, men om man kallar det drömmar istället känns det inte lika pressande, eller hur?
Mål är i min värld evigt förknippat med vinst och att klara av saker. Skjuta mål, gå i mål, etc. När man pratar om drömmar känns det inte längre lika förknippat med själva slutfasen. Om man sätter ett mål är det bäst man når det annars har man förlorat. Att ha en dröm är just bara det, att drömma om något oavsett om det är uppnåeligt eller ej.
Pausch pratar om att de hinder vi möter på vägen är till för att få oss att visa hur gärna vi vill ha/uppnå något. Ibland tänker jag att kanske själva fokuseringen på att sätta mål blir hindret eller begränsar oss. Pausch uppfyllde inte alla sina drömmar men i arbetet med att försöka fick han med sig mycket. "Experience is what you get when you don't get what you want" säger han bl.a. om sin dröm att spela i NFL, en dröm som alltså inte blev sann. Ser man det så blir det mer positivt än att "inte ha uppnått målet".
Det finns hur många saker som helst att dröja kvar vid eller att återkomma till i Randy Pauschs föreläsning. Mina gymnasieettor kommer att få berätta för mig om sina drömmar i kursen Svenska A och mina kursmål kommer jag att försöka sammanfatta i ledord. Mer om det senare i sommar. Tack igen, Mr. Pausch, för idéer och bidrag till min personliga utveckling!
I anknytning till tidigare nämnda Randy Pausch har jag tänkt att jag ska arbeta mer med drömmar, alltså önskedrömmar. Pauschs föreläsning har undertiteln "Really Achieving Your Childhood Dreams". Visst, det handlar egentligen också om att sätta upp mål att sträva emot, men om man kallar det drömmar istället känns det inte lika pressande, eller hur?
Mål är i min värld evigt förknippat med vinst och att klara av saker. Skjuta mål, gå i mål, etc. När man pratar om drömmar känns det inte längre lika förknippat med själva slutfasen. Om man sätter ett mål är det bäst man når det annars har man förlorat. Att ha en dröm är just bara det, att drömma om något oavsett om det är uppnåeligt eller ej.
Pausch pratar om att de hinder vi möter på vägen är till för att få oss att visa hur gärna vi vill ha/uppnå något. Ibland tänker jag att kanske själva fokuseringen på att sätta mål blir hindret eller begränsar oss. Pausch uppfyllde inte alla sina drömmar men i arbetet med att försöka fick han med sig mycket. "Experience is what you get when you don't get what you want" säger han bl.a. om sin dröm att spela i NFL, en dröm som alltså inte blev sann. Ser man det så blir det mer positivt än att "inte ha uppnått målet".
Det finns hur många saker som helst att dröja kvar vid eller att återkomma till i Randy Pauschs föreläsning. Mina gymnasieettor kommer att få berätta för mig om sina drömmar i kursen Svenska A och mina kursmål kommer jag att försöka sammanfatta i ledord. Mer om det senare i sommar. Tack igen, Mr. Pausch, för idéer och bidrag till min personliga utveckling!
söndag 14 juni 2009
Starten
Behövs ännu en blogg här på nätet? Kan jag tillräckligt mycket om detta rent tekniskt för att det ska bli bra? Kommer jag att få en massa spam-meddelanden från oseriösa bloggar, vilket bara kommer få mig att tröttna på sidan och överge den? Har jag tid och ork att fylla denna blogg med intressanta inlägg?
Detta är några av de frågor som motarbetar lusten till att starta blogg. Men det är ju ett så smidigt sätt att sprida sina åsikter och idéer via en blogg. Det handlar väl om engagemang som det mesta och jag som en läsande, pratande och vetgirig person borde ha något att kunna dela med mig av här... Eller?
Det första jag lägger in som se- och läsvärt är "The Last Lecture" av Randy Pausch. Boken och själva föreläsningen hittar du bl.a. via Mr. Pauschs hemsida,
http://download.srv.cs.cmu.edu/~pausch/
Pausch var gift trebarnsfar och professor i "computer science", "human-computer interaction" och design vid Carnegie Mellon University (CMU) i Pittsburgh, Pennsylvania. Tyvärr gick han bort i bukspottkörtelcancer i juli 2008.
Boken är lättläst om man ser till språk och kapitelindelning, men tung med tanke på de känslor som kommer fram där. Pausch blottar sig själv, både svaga och starka sidor, och visar på ett tydligt sätt hur man utvecklas hela livet - även om det ibland blir kortare än vad man kunnat tänka sig.
Föreläsningen är egentligen riktad till Pauschs tre små barn, men har setts av miljoner människor världen över. Jag läste boken först och när jag sedan såg föreläsningen visste jag en hel del vad han skulle säga och hur det skulle sluta. Det var inte mindre givande för det, kanske tvärtom.
Detta är några av de frågor som motarbetar lusten till att starta blogg. Men det är ju ett så smidigt sätt att sprida sina åsikter och idéer via en blogg. Det handlar väl om engagemang som det mesta och jag som en läsande, pratande och vetgirig person borde ha något att kunna dela med mig av här... Eller?
Det första jag lägger in som se- och läsvärt är "The Last Lecture" av Randy Pausch. Boken och själva föreläsningen hittar du bl.a. via Mr. Pauschs hemsida,
http://download.srv.cs.cmu.edu/~pausch/
Pausch var gift trebarnsfar och professor i "computer science", "human-computer interaction" och design vid Carnegie Mellon University (CMU) i Pittsburgh, Pennsylvania. Tyvärr gick han bort i bukspottkörtelcancer i juli 2008.
Boken är lättläst om man ser till språk och kapitelindelning, men tung med tanke på de känslor som kommer fram där. Pausch blottar sig själv, både svaga och starka sidor, och visar på ett tydligt sätt hur man utvecklas hela livet - även om det ibland blir kortare än vad man kunnat tänka sig.
Föreläsningen är egentligen riktad till Pauschs tre små barn, men har setts av miljoner människor världen över. Jag läste boken först och när jag sedan såg föreläsningen visste jag en hel del vad han skulle säga och hur det skulle sluta. Det var inte mindre givande för det, kanske tvärtom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
