Att kunna lämna över

En del elever kommer med överlämnanden från sin tidigare skola. I dessa kan man läsa om de problem eleven har haft tidigare, studiemässigt men också socialt. Dessa överlämnanden kan vara en hjälp för att vi ska kunna bemöta eleven på ett bra sätt. Så långt allt väl.

Men hur blir det när dessa elever ska ut i "riktiga livet"? Kan de komma med ett överlämnande till sin nya arbetsplats? "XX har lite svårt med den sociala biten, t.ex. svårt att ta kontakt. XX har också problem när det blir högljutt eller rörigt i klassrummet."

Samtidigt ska XX möta kraven om "social kompetens" och "stresstålighet" som står i var och varannan jobbannons. Hur ska pusslet gå ihop?

"Teknikintensivitet"

Jag har tidigare talat om ordet "näthat" och via en artikel om Sturebyrättegången kommer ordet "teknikintensivitet". "Istället för värdiga samtal reduceras deras livsavgörande frågor till enstaviga sms och stökiga mobiltelefonsamtal" skriver Ulrika By på DN om de mordåtalades samtal. Att det är lättare att förolämpa via mejl, sms och chatter än ansikte mot ansikte har vi redan insett. Är det också lättare att sätta onda planer i verket när man inte sitter ansikte mot ansikte och diskuterar?

Utan att vilja peka ut mobilen eller datorn som de nya syndabockarna i mordfall tror jag att det är en viktig tanke Ulrika By ger uttryck för när hon skriver: "Har våra mobiler ersatt det köksbord jag minns att min familj samlades kring för att prata om hur dagen hade varit?" Användandet av mobiltelefon behöver givetvis inte utesluta irl-samtal, men om det gör det behöver vi stanna upp och tänka till. Många familjer sitter inte ens ner vid köksbordet för att äta tillsammans, än mindre för att samtala.

First Last Lecture

I veckan startade jag mina lektioner kring Randy Pauschs material som jag skrivit om tidigare. Jag berättade kort om Pausch, vi tittade på en bit av föreläsningen och vi pratade och skrev drömmar. Mina drömmar skrev jag på tavlan, eleverna skrev på sina datorer.

Eleverna är IT-ettor och de funderade nog vad det skulle bli av allt detta. Jag har inte haft lektion med dem sen vi träffades på hajken under första veckan, så det tog ett tag innan vi "känt varandra på pulsen". Att skriva sina personliga drömmar för en lärare de knappt minns namnet på är inte en självklarhet. Speciellt inte för 16-åriga killar, kanske?

Men jag fick läsa många drömmar när jag gick omkring i klassrummet, och många insiktsfulla sådana. Likaså när vi gick vidare till andra delen av uppgiften, att de skulle skriva ett brev till sig själva. Det var ett litet tankeexperiment inblandat här som krävde lite förklaring. De skulle låtsas att de var 10-12 år och att de skrev till sig själva som 16-åringar. Efter ett par exempel kom de igång. Det var underbar läsning! Jag känner att det var ett tag sedan jag haft så trevligt vid genomgången av inlämnade uppgifter.

Jag tror definitivt att detta är starten på ett givande arbete - detta att eleverna får jobba med sig själva. Jag kände själv att det var trevligt att sätta mina drömmar på pränt. Nästa steg är att få deras tillåtelse att sätta upp alla drömmar på anslagstavlan i klassrummet.